Slobba, en rallarlegend.

När jag en gång för en massa år sedan dristade mig till att fråga en äldre fanjunkare, varför denne istället för fältbestick hade en avkortad sked i sin högra bröstficka, fick jag mig en rejäl skröna till svar. Jag skall här försöka återberätta den här i sin helhet.

Fältspis skall i största möjliga mån serveras i form av riktig slobba. Slobba är ett äldre ord som härstammar från rallartiderna. Spis intogs vid träbord med skålar urgröpta ur själva bordsytan.
Mannarna togo plats beväpnade med enkla träskedar eller vad som funno till hands och serverades av en sk. slobbasugga.

Kvinnan var utrustad (beroende på skrönan) med en slags brandspruta eller ett träkar, laddat med stuvning, soppa eller liknande. Det slevades upp och för den som inte kunde producera kvittens så slevades det tillbaka (eller sögs åter opp i brandspruteanordningen).

Slobba är således mat som kan ätas med sked men inte är klar soppa. Ärtsoppa, jägargryta, chili con carne m ris, korv stroganoff m ris, bondomelett, kallops med ris el potatis. Allt detta kan med fördel intagas medelst sked istället för kniv och gaffel och kan därför tillskrivas epitetet slobba.

Fanjunkarn var en ivrig förespråkare av besticksmodifiering i enlighet med det som numera kallas en "spork". Dvs. att såga korta tänder i den främre delen av skeden. Han preparerade även det ena av de bakre hörnen av skeden med en vassade kant och tänder, vilket underlättade ett slags slitande skärande. Vid behov, för den chansen att trossen inte kunde tillhandahålla korrekt slobba, fick morakniven rycka ut som understöd åt fältskeden.

Bakgrund eller rättelse på det här skulle uppskattas men kommer på intet sätt att förringa den värme som omger denna gröna skröna eller charmen med vilken den förmedlades under granen där på Kråks skjutfält i det tunga majregnet.